.

Efter en lugn helg, med inte allt för mycket party (bara lite) så har jag hunnit med att sova, tänka och planera. Verkligen behövligt.

Jag har på något sätt fått ett lugn, jag orkar inte kämpa längre för något som jag ändå inte kan göra någonting åt, jag orkar inte ha känslor som ändå inte leder någonstans. Onödigt.
Vill någon mig nått, så är det
"fine by me"
men visa mig vad du vill, säg vad du känner och stå för vad du tycker.

(jävla apa, jag bara älskar den repliken!)

Denna epok i mitt liv, är nog den sjukaste och mest oroliga tid jag någonsin haft i mitt liv. Jag har aldrig varit så ovetande, så galen och så osäker men samtidigt så stark som nu. Ingen sätter sig på mig, och jag tar ingen skit.

Mycket är planerat framöver, men det är så himla mycket som är ovetandes också, det är flytt hit, det är tankar och beslut, det är jobb & vänner. Familjen.
Osv.

Jag lever ensam, och jag trivs med det. Visst, ibland så kan jag sakna närheten, att någon håller om en, pussar en godnatt, någon att dela sina tankar med. Men jag är stark, och jag klarar det själv. :)