.

Tydligen så finns det ju verkligen så sjukt många olika tankar om detta med tjej&kill-kompisar.
Vissa tycker tydligen inte att man bara kan vara vänner. För att det slutar alltid med att tjejen ska bli "kär" i pojken.

Hm, och då är ju då min fråga varför ska det alltid vara jag som tjej som skulle bli det? Jag har en himla massa pojkvänner (inte känslomässiga) som
Jag aldrig har fått känslor för. Vi har sovit tillsammans, umgåtts hela helger, ätit middagar, sett filmer osv. Jag har aldrig haft en känsla för dem.
Men jag vet om att väldigt många av dem har haft betydligt mer känslor för mig.

Jag tror att man kan vara vänner. Enbart vänner. OM man inte har/eller har haft känslor för den andra. För man kommer aldrig att bara "vara vänner" man kommer alltid att bry sig lite mer, vara lite svartsjuk och känslorna försvinner inte om man varit kär. (på riktigt)

Jag tror så jag. Men jag anser även att om man har känslor så ska man fan vara man nog att visa det och inte vara så förbannat "cool". Kärleken leker man inte med, och hittar man den, så finner man en lycka som man inte kan sätta ord på. Den är värd alla tårar, all smärta. För den är så vacker. Och så fin. Och det mesta faller på plats. Inga tysta "pinsamma" ögonblick. Man kan förstå en annan människa så pass mycket.

Kyss mig. Håll om mig & släpp mig aldrig. Jag är värd det. All the way out.
(som en av mina bästa brukar säga!)