.

"Det är din tur. Din tur att kämpa.
Att kämpa för livet, att se det ljusa i allt det mörka. Är det värt det, värt att kanske få se ljuset. Att få känna dig behövd. Är det allt, allt du någonsin drömt om?"

Jao, staken har jag fått av älskade lilla Malin. Jag kände att jag blev så sjukt irriterad och less. Jag fick en känsla, och den känslan vill jag inte ha. Inte ens lite. Jag vet vad jag vill och vad jag vill ha. Och om någon frågar mig så skulle jag svara ärligt.

OM jag skulle få ärlighet tillbaka. Jag skulle aldrig sjunka så lågt att visa mig sårbar och visa hur jag mår, om jag inte får nått tillbaka. Men man kan väl säga att jag har stannat.
I mitt "stoppljus" så är det gult ljus. Och jag vill veta. Veta vart min riktning går. Jag vill ha svar. Och får jag de inte, så prövar jag att svänga.

Om det blir bättre eller inte är en bra fråga, det kan ju ingen svara på. Men jag är trött. Like hell. Jag leker inte. Jag vill ha det jag vill. Jag har sagt det förr, jag leker aldrig katt & råtta. Jag är en "antingen, eller" och om det är svårt att acceptera så är det inte mitt problem längre.

Jag vet att min vänskap och min själ är "worth to die for". (haha, självförtroende?) men de som då inte ser det, som inte kämpar för mig, min vänskap eller min själ, de kommer jag nu att lämna åt ödet. Jag är less på att kämpa.

"fånga mig". "ta mig". "låt mig falla".

Men ja, beslutet är taget. Och jag kommer att se. Se förändring. Om den är bra eller dålig vet jag inte. Det får framtiden utvisa. Och jag tror att jag är beredd. So "bring it On"

Det är upp till var och en nu. Kämpa eller låt det vara. Det är ert val.
Jag står där jag står. Jag är där jag är.
Jag är den jag är.

Take it, or leave it.