.

Åh, jag vet varken ut eller in just nu. Och man kan ta detta som man själv känner och hur man själv väljer
att se på saker och ting. Och ibland så kan det störa mig lite grann, att andra människor inte ser det jag ser.
Att de inte känner så som jag känner. FU.

Jag känner bara hur mina tankar dödar mig ibland, de bara snurrar runt, runt & runt. Jag vet inte var, vad, när eller hur saker och ting ska vara. Den senaste tiden har varit så sjukt jobbig. Det är så många saker i mitt liv som har förändrats. Och det har inte varit så lätt, även om det kanske är jag som har gjort valen.
Det spelar ingen roll, herregud. För det har jag väl också känslor. Det gör så ont, man samtidigt så är det detta val som jag gjort.

Men det som känns så jävla pissigt det är ju att jag skriker. Jag skriker efter hjälp.
Visst, jag behöver tänka, jag behöver vara ensam. Jag vill ha vänner runt om mig, jag har en hund, jag har min familj. Och just nu vet jag inte vad jag vill göra med nått av sakerna.
Jag har så mycket som jag vill bearbeta.

Jag har inte bara Mitt senaste förhållande att bearbeta (som förövrigt det absolut inte var något fel på! A.K är bäst, och jag kommer alltid att älska honom. och han är min bästa vän!) Det är även förhållandet innan det, alla flyttar alla vänner som gått, som kommit, som lämnat och som man själv lämnat.
Jag är inte perfekt. men det är ingen annan heller. Och ibland så kan jag fundera på hur bra man egentligen känner varandra, ser man bara sig själv, eller ser man även sina vänner?
Är det bara deras misstag och olika val man ser eller är det så att man kan välja hur man vill se en annan människa?

Jag lovar att jag har världens bästa vänner, både här hemma i Älvsbyn men även i Hudiksvall.
Och med vissa av dem pratar jag kanske med 1 gång per år om ens det, och även så är man inte sur, inte besviken när man väl ringer och hör av sig. (och viceversa, så klart!)
då är man vänner, vänner av bästa sort. ♥
- jag tänker på er baby's. snart så ses vi.
Lovely.

Men ibland så blir man så sjukt jävla less. Jag blir så besviken, och jag vet ibland inte vart jag ska ta vägen.
Det är pinsamt, och jag vet inte ens på vilket ben som jag ska stå länge.
Hur kan vissa människor inte se det, utan bara titta på mig, köra förbi och lämna mig?
hur kan de inte stanna upp, fråga mig om jag behöver någonting, hur jag egentligen mår,
kanske inte dömma mig så fort, när de inte vet en tiondel av vad som hänt, bara se senaste månaderna.
Hur kan de bara köra förbi, bli sur, titta på mig, för att sedan lämna mig skrikande och
betydligt mer blödande än vad jag var innan.
Varför syns inte jag, lika bra som en annan som tittar sig i spegeln?

Dock så har jag världens bästa vänner, och det kommer jag aldrig att förneka. Never ever.
Och jag kan bara be om ursäkt för att jag inte finns för dem just nu. Fast nej, jag ska inte be om ursäkt.
För det ska jag inte behöva göra, Jag skriker efter hjälp. och Jag måste tänka på mig själv, Försöka att bli bättre
hitta det som jag söker, och det vet jag att mina vänner respekterar.
Och som jag brukar säga, "förstår de inte sådant, så är de inte riktiga vänner".
Men jag behöver inte oroa mig, jag vet att mina är det.
Visst brudar? :*

Nåväl, bring it on. Jag är ändå svag just nu. Så det kan då inte bli värre. Men jag kommer att fight'as like hell.
Och jag kommer garanterat att vinna. Den som är helt felfri kan ju "kasta första stenen" och "sopa rent framför sin egen dörr."
Man slutar aldrig att förvånas över vad saker och ting kommer att göra med en i livet,. Allting är absolut inte så som man egentligen trodde att det skulle vara. Men man vänjer sig.
Man kan ju inte få allting som man vill hela tiden, Men som sagt.
"I harmoni med sanningen"
Fundera på detta.
För det ska jag göra.
Hela kvällen.
I min
Lägenhet.
Ensam.