.

då jag åkte bussen hem idag fick jag västa flashback.
solen sken som fan, och som spelade jason mraz - im yours på radion.
jag vet inte vad jag tänkte på.
men jag kom på tänka på allt som hände då jag gick i piteå.
och jag kom på mig själv med att det gjorde ont i hjärtat som fan.
jag saknar den tiden väldigt mycket kom jag fram till.

jag kom på mig själv med att dagdrömma med att jag
var på väg hem från skolan i piteå.
skulle hem till min egen lägenhet i munksund.
jag vart plötsligt helt glad och hel framförallt.

jag sakar tiden med maria så jävla mycket.
våra måltider på sunes, rökningen,
alla nätter jag bodde hos henne, tacos maten,
arvidsjaur, fester, skratt och humor.
men självklart tiden med erika också,
och så klart moppeturerna.
och den gången vi överraskade henne på hennes
17 års dag. visade hur många som verkligen älskade/älskar henne.
jag älskar henne, och kommer alltid att göra det. <3

sen så klart klassen,
linda, evelina, vickan, therese, iness, linda, linda,
marielle, sara, elin, robin, fanny, hans, simon, anton.
ja helt klart alla.

jag saknar det där snälla som finns där uppe.
alla som hade egen lägga umgicks.
vi hyrde filmer, åt på subland, lagade middag åt varandra.
jag saknar det där med att "ikväll kan ju ni komma på middag hos mig".
"ska vi färga håret ikväll?", "sov ho smig inatt om du vill"

jag verkligen älskade mig själv då jag var där.
och så klart så älskade jag alla mina vänner.
jag trivdes med allt, skolan, kompisarna.
och man hittade nya och gamla.
det var en bra tid i mitt liv.

jag säger inte att jag inte trivs här.
för jag trivs här nere i sverige. jag gör verkligen det.
jag trivs i vårat hus, jag trivs med tess & katterna.
med alla mina nya vänner så klart.
men inte med mig själv. och jag saknar det som fan.

jag lyssnar på gammal musik nu från piteå.
från den tiden, man kunde alla låtar, och jag sjunger med.
jag har tappat en och annan tår.
men jag kommer igen.
jag ska fan inte sluta att slåss för att trivas med mig själv igen.
jag vägrar att ge upp!

sen saknar jag ju så klart,
simon, erik, selmin, peter, bathilda, petra
jonas, emil, morgan, thomas & emelie
(dock var inte thomas och emelie tsm då.
men jag saknar båda dom nu.
jag är glad att jag har dem!)

och så klart alla helger hemma hos
tommy (g) och så klart ross.
jag saknar att alla var tillsammans.
festade, eller bara såg på film.
kanske bara snackade eller var ute och gick.
det är ju för fan otroligt hur mycket som bara kna försvinna.
försvinna innan man ens hinner blinka,
och så klart innan man ens hinner vara med om det.

men jag är så glad att jag hittade marcus också.
det är jag verkligen.
och visst, jag kom fram till det nu på bussen.
vi har våra upp och ner gångar.
det har väl alla par?
och just nu var vi nere, men vi kommer igen,
och vi kämpar och är på väg till toppen nu igen.
och jag älskar han av hela mitt hjärta.
och han är min andra halva (delad plats med maria)
jag ger inte upp honom.
han räddade mig.

men det går inte att beskriva hur det är att bara flytta ifrån alla.
det går inte, inte från sin familj, inte från sina vänner.
alla som säger "jag hatar mina föräldrar dom är dum i huvudet"
är så fruktansvärt pantade.
för det gör man inte, man älskar sin familj.
och tänk er, jag har 70 mil till min mamma och pappa.
70 mil. det är inte lite.
jag har fått mitt knä ur led här nere, och det enda jag kunde göra
var att åka in på ett sjukhus man inte vet hur det går till på.
sedan ringa hem och berätta vad som hänt.
egentligen vill man bara ha dom nära.
nära på livet om någonting händer så att man får stöd.

jag är så himla glad över alla vänner jag fått här nu också.
tacksam kanske jag ka säga.
tacksam att dom verkligen tycker om mig.
och att domvill vara med mig också.
tack till:
marica, evelina, rebecca, michaela, fredrik, emil,
saga, sofia, camilla, jenny, olle, hanna, bea, liiten,
engberg, peter, manne, magnus, johanna, amanda,
hanna, persson, ida, dyrssen, anders, eva, krille,
tomas, louise, carnia, danne, hela marcus familj.

jag har säkert glömt en massa.
och ja, jag känner kanske inte alla.
 inte in på själen.
men alla är mina vänner/kompisar här.
och alla dom brtyder mycket för mig!
och det är ju det viktigaste.
alla är trevliga, alla är snälla, dom bjuder på sig själv.
jag vill bara säga tack.
sen är det ju alltid så, vissa mer än andra. ;b

nåja, jga har skrivit av mig lite.
och jag tror verkligen att nu kan jag släppa det här med
min "hemlängtan" till piteå i läggan.
för jag har inte kunnat skriva om det så här utåt förr.
och nu kna jag det, jag är inte rädd längre.
jag har vågat ta klivet att våga börja om.
starta på ett nytt tomt blad.